Samtalsforum för hälsa och utveckling

Psykoanalytikern Ludvig Igra reflekterar i boken Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet, på hur våld och vardaglighet kan leva tillsammans under de mest kusliga och fruktansvärda former. Det totalitära tänkandet är ett ständigt hot mot mänskligheten och människovärdet. Risken är, menar Igra, när ett psykiskt tunnelseende blivit befäst, när den andre inte längre upplevs som en hel och verklig människa. Det är då grymheten blir möjlig.  När människan går över gränsen och demoniserar andra - det är då rasismen i all sin vedervärdilighet förråder mänskligheten och med godtycklighet bestämmer vem som är värd mer än andra.

När de politiska och religiösa dreven går måste vi våga sätta oss ned och skriva en stund i snden, som Jesus inför de ivriga skriftlärda som ville kasta sten på kvinnan som påstods ha begått äktenskapsbrott. När de religiösa förespråkar fundamentalism och lagiskhet måste vi våga säga emot.

                                                     "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen."

I fredags besökte jag Stockholms sjukhem med mina kollegor i sjukhuskyrkan och ett antal kuratorer från USÖ.
Syftet med vårt studiebesök var att lära oss lite mera om samtalsgrupper för unga vuxna som drabbats av sorg efter närståendes död. Samtidigt kom vi nära den avancerade palliativa vård som bedrivs på stockholms sjukhem, vilket var mycket imponerande och stort. Hur ger vi bästa möjliga vård till döende patienter?, är den grundläggande fråga man hela tiden ställer sig.  Det viktigaste när människor vårdas vid livets allra sista tid är att bekräfta att den döendes liv har haft en mening och att man kommer att bli ihågkommen. 

            

Påskdagsmorgonens budskap om att Jesus var uppstånden väckte stor uppståndelse!
När vi läser evangeliernas skildring om Jesu uppståndelse från de döda, så märker vi att det minsann inte var någon självklar förväntan hans lärjungar hade. För dem innebar händelserna på långfredagen slutet på historien om Jesus. Därför hade de svårt att tro på kvinnorna som kom och berättade vad de hade sett och hört.

Varje vår möter vi uppståndelsen i naturen. Krokusar som tränger sig fram ur mörkret under jorden i våra trädgårdar. Nytt liv spirar. Jorden blir ny. Hoppet växer. Det som varit dött får nytt liv igen! Vem kan tvivla på uppståndelsen?

  Under mina år i sjukhuskyrkan har jag haft förmånen att ett par gånger/termin vara gästföreläsare på Wadköpings utbildningscentrum i kursen Lindrande vård för blivande undersköterskor. Det är stimulerande att möta studenters frågor och reflektioner kring livet och döden. Det är i de existentiella gränssituationerna som de svåra frågorna ställs. Det är i gränssituationerna, livet och döden, som illusionen om vår egen odödlighet spricker. Vi inser och blir medvetna om vår egen dödlighet och sårbarhet som människa. I mässans bröd och vin känner vi igen den brustenhet vi alla är en del av. Människan, får i sin brustenhet, en ny identifikationspunkt i Kristus, som själv blev nedbruten. I det brutna brödet blir vi påminda om det nya sammanhang Kristus upprättar oss till. I brödet och vinet, vid nattvardens bord, känner Kristus igen oss som dem unika personer vi är. Trots sjukdom, värk och handikapp - förblir vi alltid hela i hans blick. Därför firar vi Herrens måltid regelbundet. Varje gång påminns vi av mysteriet som bär oss när allt annat känns hopplöst.

Ibland pendlar livet mellan hopp och förtvivlan. De starka känslokasten gör kroppen matt och själen svag. Först ett glatt besked om att operationen gått bra, sedan kommer sköterskan och säger att värderna har gått ned och att det är bäst att patienten förblir kvar på sjukhuset. Sorg och besvikelse. Glädjen över att äntligen få komma hem tas plötsligt ifrån mig. Plötsligt känns sjukdomen påtaglig igen. Som om allt är kört. Hopplöst. Men så kommer det lugnande beskedet. Doktorns besök och besked ändrar allt. Visserligen har värdena gått ned, men det är inte så konstigt eftersom du gått igenom en stor operation. Det viktiga är inte värderna. De går upp och de går ned. Det viktiga är hur du mår och hur du känner det! "Men jag mår ju bra" säger patientetn. " Då tycker jag att du ska åka hem över helgen som du planerat. Livet återvänder...

   

Vad är tröst när inget annat hjälper?
I den djupa hopplösheten när vanmakten möter verkligheten, den verklighet som jag inte kan förändra, förneka eller springa ifrån -  var finns tröst för alla tröstlösa? Vad är tröst egentligen?

Den käcka dunken i ryggen "Du skall se att allt ordnar sig till slut" eller "det går nog över... det blir bättre sedan", är en billig tröst i nödens stund. Ett hån mot den som är i tröstlösheten.

I en sorgegrupp samtalade vi om tröst. Någon sa: "jag blir så illa berörd av alla som säger; jag beklagar sorgen! Vadå beklagar sorgen...?
Jag frågade gruppen vad de skulle vilja höra en sådan gång. En annan svarade: "Jag tycker det känns bra när någon bara säger; jag tänker på dig... det värmer...!".
En tanke som uttrycker omtanke, respekt och empati blir för någon en sorts tröst i tröstlösheten. En tröst som inte har som mål att förminska lidandet, sorgen och vemodet - utan bara vara en medmänniska som mitt i eländet är närvarande hos den som förlorat allt. Det är en tröst som "gråter med dem som gråter".

Sorgen ska inte tröstas bort, utan tröstas fram! Att få lov att uttrycka den i en medmänsklig relation som inte ryggar tillbaka - kan bli den tröst i tröstlösheten som väcker hopp om en fortsättning...

Inbrott och utbrott!
Häromnatten hade vi inbrott i sjukhuskyrkan. Det känns obehagligt att komma till sitt arbetsrum och se dörren uppbruten och se allt ligga i en enda röra. Skåp och lådor har nogat letats igenom och innehåll har vräkts ut på golvet. Nåja, det finns dem som har det värre. Vad är en uppbruten dörr mot lidandet i Gaza eller hos en patient på onkologavdelningen. Det slog mig plötsligt att detta med att bli allvarligt sjuk är att likna vid ett inbrott. En sjukdom bryter sig in. Brutalt. Okänsligt. Den kommer objuden. Den blir inte inbjuden eller välkomnad. Det sjuka kommer som en ovälkommen gäst. Den kommer som en inbrottstjuv för att stjäla mitt liv. När den kommer, hotar den att ödelägga allt det som är mitt liv. För den som drabbas blir allt rörigt. Kaotiskt. Hur ska man nånsin bli hel igen? Går det att städa upp, städa undan och acceptera det inbrottstjuven fått med sig och som blivit min förlust? Går det att leva med en sönderbruten dörr? Går det att laga? Fixa? Blir jag nånsin frisk? Det är kränkande att drabbas av inbrott. Livet kränks vid allvarlig sjukdom. Först kommer ilskan och vreden. Vem har kunnat göra något sånt här? Varför bröt dem sig in hos just mig? Varför blev just jag sjuk? Vi reagerar med utbrott vid inbrott. Vi reagerar med ilska när livet kränks av sjukdom och död. Sedan kommer acceptansen, den nödvändiga insikten, om att det som har hänt går inte att ändra på. Jag måste förhålla mig till det. Då behöver jag hjälp att få vara ledsen och ilsken om vartannat. Livet kanske inte blev som jag hade tänkt i alla delar. Men kan det bli någorlunda så kan jag kanske försonas även med det svåra och vemodiga. För att kunna leva!

TID FÖR REFLEKTION
När jag skriver detta sitter jag på tåget från Stockholm till Örebro. Jag har under flera år rest regelbundet till Stockholm för att få handledning i mitt arbete. För att där få tid att tänka, känna och reflektera över vad som händer med mig och i mig efter alla möten med människor som jag haft och som jag på olika sätt berörts av. Själva tågresan inbjuder till eftertanke och reflektion. Det är sällan som man har så mycket tid för sig sjäv som just på tåget. 

Nu är vi framme vid julhögtden. Högtidsbord ska dukas och julklappar skall utdelas. Släkt och vänner mötas för att infria varandras förvnätningar. För en del blir julen i år annorlunda än den brukar. Den här julen möter många i stillhet och i ensamhet. Sorgen efter en livskamrat, en älskad familjemedlem eller vän, är större än vad alla juleljus och julstjärnor som tindrar kan uppbringa.

Samtidigt möter vi ett litet barn i en krubba. En händelse för två tusen år sedan som är mänsklighetens största hopp. I detta barn blir Gud närvarande i världen, bland de fattigaste av de fattiga, bland de utslagna och misslyckade, ett hopp för främlingen och flyktingen i tiden.  I detta gudabarn ser vi Guds kärleksfulla beslutsamhet att bli delaktig i vår brustenhet och hjälplöshet.  "Så älskade Gud världen att han gav den sin enda Son..."

På sjukhuset kommer vi även detta år att besöka de flesta avdelningarna för att berätta om undret som skedde den heliga natten, genom sång och levande musik.

Vad händer när jag dör?
Frågan kommer nära och är påträngande från patienten jag sitter hos. Hans liv börjar ta slut. Han har inte längre förmågan att tala hörbara ord. Jag måste läsa på hans läppar och ansiktsuttryck för att förstå vad han menar. Han försöker skriva ned det han vill säga. Men kroppen lyder inte tanken. Bokstäverna på pappret blir skakiga och oordnade. Frustration och ilska kommer över honom. Han kan inte längre på ett självklart sätt uttrycka det han vill. Jag läser på hans läppar så gott jag kan. Försöker förstå. Vill förstå. Men kan inte alltid. Frustration. Vankmakt. Också hos mig.
När jag ändå tycker mig ha förstått något och lyckats fånga upp några av hans ord, så brister ett varmt leende ut över hela hans ansikte. Han smeker min kind med ena handen och jag förstår i ett kort ögonblick hur sedd och levande man kan känna sig som människa när man upplever sig bekräftad och förstådd av någon som lyssnar.

Han vill att jag berättar om hur jag tänker mig döden. Jag säger att jag ofta tänker om döden som om det vore en ny födelse. Någon tog emot oss i livet. Någon annan tar emot oss i döden.  Jag pratar om Gud som i Jesus Kristus visat oss sina barmhärtiga händer och sitt ansikte för oss. Hans sista ord den eftermiddagen var "nu kan jag dö".

Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig
och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Amen. 

  I sorgens kärna är man ensam. Sorgen kan man i egentlig mening inte dela. Den är odelbar. Ingen annan kan på djupet känna den smärta och saknad som den sörjande har. Det betyde inte att andra inte kan vara ett viktigt stöd i sorgearbetet och i det sakta återvändandandet till vardagen och nyorienteringen i livet. Människor runtomkring kan vara medkännande och empatiska i sitt förhållningssätt. De kan bry sig och fråga hur det är. De kan vara ledsna för den sörjandes skull. Men dela sorgen, nej, det går inte. Den bär man ensam.

Efter många års arbete i anhöriggrupper så blir jag ofta påmind om den ensamhet som finns i sorgen. Men att möta andra sörjande som gör samma djupa och smärtsamma erfarenhet blir en ovärderlig hjälp genom att äntligen känna sig förstådd på djupet. Sorgen kan göra att man känner sig "sjuk" eller som att man håller på att bli "tokig". Men när sorgen blir igenkänd i en annans sorg så förstår jag min egen på ett djupare sätt. Det gör inte sorgen mindre smärtsam, men den blir mer uthärdlig att bära. När sorgens olika känslor får normaliseras - så blir sorgen inget som ska botas eller tröstas bort. Utan "tröstas" fram. Som någon en gång sa i våra anhöriggrupper: "Den enda vägen att komma genom sorgen är att gå den!".

Jag sitter på mitt tjänsterum i sjukhuskyrkan. Plötsligt uppenbarar sig någon i dörröppningen. En person jag aldrig tidigare träffat frågar: "Finns det nå´n att prata med här?" 
Det är inte en helt ovanlig situation för oss i sjukhuskyrkan. Det är ofta som jag tänkt; vad bra att jag inte alltid har så fulltecknat i almanackan, så att jag har tid för det oväntade och det oplanerade mötet och samtalet.
Vart ska man ta vägen med sin oro? Vart går man med sin ensamhet och längtan?
I samhället finns en utbredd ensamhet. Vi möter den ofta i sjukhuskyrkan. Den öppna dörren vi strävar mot att ha i sjukhuskyrkan får stå som ett signum för kyrkans kallelse och diakoni. 

"Förakta bäst ni vill mitt folk. För ingen här har valt det folk vi tillhör. Skulle vi då vara vårt folk? Är kristen främst kristen och jude mera jude än människa? Och tänk om jag i er hade funnit ännu en som nöjer sig med att vara människa!"
(Affärsmannen Nathan i samtal med soldaten Curt. Ur pjäsen Nathan den vise.)

Det var en stark upplevelse, med ett tidlöst innehåll, som jag såg föreställningen på Lilla scenen, Stockholms stadsteater. Gotthold Ephraim Lessing (1729-1781) är den ursprungliga författaren till detta drama som får alla fördomar att komma på skam. Så länge människan begränser blicken för sitt synfält och gömmer sig bakom dogmer och politiskt tunnelseende med teologiska förtecken, så finns hela tiden risken att människan blir avpersonifierad. Denna avpersonifiering är det som ligger till grund för rasismen och det totalitära tänkandet.

Att se den andre som en annan, lik mig själv blir en förutsättning att möta och se varandra först och främst som människor.

Jesus sa en gång till de som hade lätt för att demonisera andra än sig själva: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen."

Pjäsens sensmoral kan sammanfattas i orden: "Den som betraktas som fiende kan visa sig vara en broder eller syster."
(Hämtat ur pjäsens programblad, s 11)

- konsten att vara människa när livet krisar!

Det var rubrikerna på den föreläsning jag höll när Anhörigcentrum i Örebro bjöd in till anhörigdag torsdagen den 2 oktober  i Elimkyran, Örebro. Tyvärr kunde jag inte vara med hela dagen, men kom lagom till Ing-Marie Wesséns föredrag om sin väg genom sorgen. "Mod att leva" var hennes rubrik. Det blev påtagligt när jag lyssnade till hennes personliga berättelse om sorgens smärta och förtvivlan och om hennes väg tillbaka efter en stor sorg, hur värdefullt det är att få möta andras erfarenheter och berättelser. För den som själv är drabbad kan ett sådant möte sätta ord på det man själv inte har. Då kan man känna sig förstådd och till och med "normal" i sin sorg .

Att vara anhörigvårdare innebär ofta stort ansvar med många svårigheter. Då är det bra att veta att jag måste inte klara allt själv. För ingen kan vara allt för någon annan. Det finns stöd och hjälp att få. Anhörigcentrum är en sådan plats där man kan få stöd och hjälp som närstående. I Örebro når man Anhörigcentrum på 019-21 32 30.

Efter mitt föredrag fick jag en fråga från en person som själv inte lyssnade till mitt anförande. Hon frågade mig om jag med ett par meningar kunde sammanfatta innehållet i mitt föredrag. Jag svarade med att citera den gamla sinesrobönen: "...ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skilnaden."