Samtalsforum för hälsa och utveckling

         
     


Vad det blir av den här bloggen får vi  väl se. Men jag vill gärna skriva om det som berör mig som människa utifrån det som är mitt sammanhang i vardag och arbete. Konsten att vara människa kan ibland kännas ganska enkel och självklar. Vi handlar och agerar intuitivt utan att stanna upp och reflektera över vad det är man är med om. Livet fungerar som man själv vill. Det rullar på, så att säga. Men när vi hamnar i gränssituationerna blir livet allt annat än enkelt och självklart. Sjukdom och ohälsa hos mig själv eller någon närstående får mig att inse hur liten man egentligen kan känna sig som människa. Så är det inför livet och inför döden. Tanken svindlar grepplöst.

Människan är både stor och liten, stark och svag på samma gång. Vi rör oss obehindrat över hela jordklotet, vi är på många sätt fria och gränslösa. Vi utforskar universum och vet mer om det idag än någonsin tidigare. Samtidigt som vi tillägnat oss mer kunskap så ökar också, paradoxalt nog, insikten om hur lite vi i själva verket vet om vårt ursprung och vår mänskliga konstruktion.

Medicinsk forskning och utveckling har gjort enorma framsteg. Vi botar fler sjukdomar och åkommer än vi någonsin tidigare gjort i mänsklighetens historia. Samtidigt måste vi konstatera att vi är lika mycket dödliga som vi alltid har varit. Vi har inte blivit mindre dödliga bara för att vi lever på 2000-talet. Det är fortfarande hundraprocentig dödlighet att vara människa. En del av oss lever längre än andra. Vi har alltid att förhålla oss till dessa gränssituationer som är förutsättningen för hela vår existens. Dessa är våra livsvillkor: födelsen och döden.

Vi är födda. Vi är till. Livet är på riktigt. Varje dag tar vi ansvar för det liv vi blivit födda till att leva. Därför går vi upp på morgonen. Går till jobbet. Äter oss mätta osv. Men en dag ska vi dö. (Ojdå?!) Vi vet att vi ska dö, fast vi tänker inte så mycket på det, inte medvetet i varje fall. Men insikten om denna begränsing i livet, medvetet eller omedvetet, är kanske det som gör att vi vill hinna med och göra så mycket som möjligt, på gott och ont, - och ändå så hinner vi inte med att göra och uppleva allt som finns att uppleva. Visst är det en konst att vara människa? Inte bara en konst utan också konstigt.

Om allt detta och mycket mer som rymmer mellan vaggan och gravan vill jag tänka och känna, vända och vrida på här på min blogg.

Välkommen med reflektioner och kommentarer som berör dig!