Finns det nå´n att prata med här?
Jag sitter på mitt tjänsterum i sjukhuskyrkan. Plötsligt uppenbarar sig någon i dörröppningen. En person jag aldrig tidigare träffat frågar: "Finns det nå´n att prata med här?"
Det är inte en helt ovanlig situation för oss i sjukhuskyrkan. Det är ofta som jag tänkt; vad bra att jag inte alltid har så fulltecknat i almanackan, så att jag har tid för det oväntade och det oplanerade mötet och samtalet.
Vart ska man ta vägen med sin oro? Vart går man med sin ensamhet och längtan?
I samhället finns en utbredd ensamhet. Vi möter den ofta i sjukhuskyrkan. Den öppna dörren vi strävar mot att ha i sjukhuskyrkan får stå som ett signum för kyrkans kallelse och diakoni.
Det är inte en helt ovanlig situation för oss i sjukhuskyrkan. Det är ofta som jag tänkt; vad bra att jag inte alltid har så fulltecknat i almanackan, så att jag har tid för det oväntade och det oplanerade mötet och samtalet.
Vart ska man ta vägen med sin oro? Vart går man med sin ensamhet och längtan?
I samhället finns en utbredd ensamhet. Vi möter den ofta i sjukhuskyrkan. Den öppna dörren vi strävar mot att ha i sjukhuskyrkan får stå som ett signum för kyrkans kallelse och diakoni.
I mötet med den andre rämnar fördomarna
"Förakta bäst ni vill mitt folk. För ingen här har valt det folk vi tillhör. Skulle vi då vara vårt folk? Är kristen främst kristen och jude mera jude än människa? Och tänk om jag i er hade funnit ännu en som nöjer sig med att vara människa!"
(Affärsmannen Nathan i samtal med soldaten Curt. Ur pjäsen Nathan den vise.)
Det var en stark upplevelse, med ett tidlöst innehåll, som jag såg föreställningen på Lilla scenen, Stockholms stadsteater. Gotthold Ephraim Lessing (1729-1781) är den ursprungliga författaren till detta drama som får alla fördomar att komma på skam. Så länge människan begränser blicken för sitt synfält och gömmer sig bakom dogmer och politiskt tunnelseende med teologiska förtecken, så finns hela tiden risken att människan blir avpersonifierad. Denna avpersonifiering är det som ligger till grund för rasismen och det totalitära tänkandet.
Att se den andre som en annan, lik mig själv blir en förutsättning att möta och se varandra först och främst som människor.
Jesus sa en gång till de som hade lätt för att demonisera andra än sig själva: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen."
Pjäsens sensmoral kan sammanfattas i orden: "Den som betraktas som fiende kan visa sig vara en broder eller syster."
(Hämtat ur pjäsens programblad, s 11)
(Affärsmannen Nathan i samtal med soldaten Curt. Ur pjäsen Nathan den vise.)
Det var en stark upplevelse, med ett tidlöst innehåll, som jag såg föreställningen på Lilla scenen, Stockholms stadsteater. Gotthold Ephraim Lessing (1729-1781) är den ursprungliga författaren till detta drama som får alla fördomar att komma på skam. Så länge människan begränser blicken för sitt synfält och gömmer sig bakom dogmer och politiskt tunnelseende med teologiska förtecken, så finns hela tiden risken att människan blir avpersonifierad. Denna avpersonifiering är det som ligger till grund för rasismen och det totalitära tänkandet.
Att se den andre som en annan, lik mig själv blir en förutsättning att möta och se varandra först och främst som människor.
Jesus sa en gång till de som hade lätt för att demonisera andra än sig själva: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen."
Pjäsens sensmoral kan sammanfattas i orden: "Den som betraktas som fiende kan visa sig vara en broder eller syster."
(Hämtat ur pjäsens programblad, s 11)
Hur orkar man i det svåraste?
- konsten att vara människa när livet krisar!
Det var rubrikerna på den föreläsning jag höll när Anhörigcentrum i Örebro bjöd in till anhörigdag torsdagen den 2 oktober i Elimkyran, Örebro. Tyvärr kunde jag inte vara med hela dagen, men kom lagom till Ing-Marie Wesséns föredrag om sin väg genom sorgen. "Mod att leva" var hennes rubrik. Det blev påtagligt när jag lyssnade till hennes personliga berättelse om sorgens smärta och förtvivlan och om hennes väg tillbaka efter en stor sorg, hur värdefullt det är att få möta andras erfarenheter och berättelser. För den som själv är drabbad kan ett sådant möte sätta ord på det man själv inte har. Då kan man känna sig förstådd och till och med "normal" i sin sorg .
Att vara anhörigvårdare innebär ofta stort ansvar med många svårigheter. Då är det bra att veta att jag måste inte klara allt själv. För ingen kan vara allt för någon annan. Det finns stöd och hjälp att få. Anhörigcentrum är en sådan plats där man kan få stöd och hjälp som närstående. I Örebro når man Anhörigcentrum på 019-21 32 30.
Efter mitt föredrag fick jag en fråga från en person som själv inte lyssnade till mitt anförande. Hon frågade mig om jag med ett par meningar kunde sammanfatta innehållet i mitt föredrag. Jag svarade med att citera den gamla sinesrobönen: "...ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skilnaden."
Det var rubrikerna på den föreläsning jag höll när Anhörigcentrum i Örebro bjöd in till anhörigdag torsdagen den 2 oktober i Elimkyran, Örebro. Tyvärr kunde jag inte vara med hela dagen, men kom lagom till Ing-Marie Wesséns föredrag om sin väg genom sorgen. "Mod att leva" var hennes rubrik. Det blev påtagligt när jag lyssnade till hennes personliga berättelse om sorgens smärta och förtvivlan och om hennes väg tillbaka efter en stor sorg, hur värdefullt det är att få möta andras erfarenheter och berättelser. För den som själv är drabbad kan ett sådant möte sätta ord på det man själv inte har. Då kan man känna sig förstådd och till och med "normal" i sin sorg .
Att vara anhörigvårdare innebär ofta stort ansvar med många svårigheter. Då är det bra att veta att jag måste inte klara allt själv. För ingen kan vara allt för någon annan. Det finns stöd och hjälp att få. Anhörigcentrum är en sådan plats där man kan få stöd och hjälp som närstående. I Örebro når man Anhörigcentrum på 019-21 32 30.
Efter mitt föredrag fick jag en fråga från en person som själv inte lyssnade till mitt anförande. Hon frågade mig om jag med ett par meningar kunde sammanfatta innehållet i mitt föredrag. Jag svarade med att citera den gamla sinesrobönen: "...ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skilnaden."
