"När livet inte blir som vi har tänkt oss"
"När livet inte blir som vi har tänkt oss..."
Citatet är hämtat från Psalm 779 i Den svenska Psalmboken. Texten är skriven av Ylva Eggehorn.
Jag tycker att Ylva på ett träffsäkert sätt sätter ord på det som en människa kan komma att erfara i livet. Kanske det inte alltid blir som vi har tänkt. En sjukdomstid blir ofta en tid för eftertanke och reflektion. Vem är jag egentligen och vad blev det av mitt liv? Frågorna blir närgångna och särskilt viktiga när själva livet utmanas av den faktiska insikten att jag också är en vanlig dödlig.
Inför den insikten svindlar tanken. Vi anar människans existentiella djup. Frågorna svävar fritt och söker fäste där man kan sätta ned foten. Inte i betydelsen att ha de tvärsäkra svaren, men som ger en aning om något större än vi själva kan tänka och förstå.
"När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?"
Psaltaren 8:4-5
Mellanrum för själen
På sjukhuset finns det många rum. Här finns patientrum och behandlingsrum, väntrum och dagrum. Det är många människor som varje dag passerar genom dessa rum. I väntrummet tiger man still, försöker svälja oron och betvinga otåligheten genom att stå ut med plågan och vänta tålmodigt. Det är väntrummets förbannelse. Man befinner sig mitt emellan frågorna och de förväntade svaren från läkare och experter. I väntrummet känns det som om det uppstår ett vakum. Ibland slår svaren sina svarta hullingar rakt in i medvetandet. Vad händer med mig nu?
Men det finns ett rum som skiljer sig från alla andra rum på sjukhuset. Det är stillhetens rum, som är Sjukhuskyrkans andaktsrum, och som ligger i M-husets källarplan. Jag tänker ibland att det fungerar lite som ett mellanrum bland alla andra rum på sjukhuset. I det vakum som uppstår, och som ibland får tiden att kännas som om den stod still, där finns ett rum som vill sätta in människan i ett större sammanhang. I detta mellanrum behöver ingen prestera några trosbekännelser eller välformulerade böner. I detta nådens mellanrum - finns inga krav på att vara, tro eller tycka på ett särskilt sätt. Vid ljusbäraren får vem som helst tända ett ljus, som ett uttryck för den längtan och bön man själv inte kan stava till. Men Gud som känner allas hjärtan vet vad en människa tänker och känner. Kanske är det just det som är bön.
Många besöker detta rum för att finna en stunds avskildhet och stillhet för sina tankar. I skrivboken som ligger där på bordet blandas många anteckningar från människor i nöd och som är fyllda av hopplöshet och oro. Här uttrycker också många sin tacksamhet över behandlingar som hjälpt och som inneburit nytt livsmod och ny framtidstro.
På vår färd genom livet behöver vi dessa mellanrum där vi kan stanna upp, tänka efter, vila oss litet för att hinna ifatt oss själva. Jag tror att det i varje människa finns ett sådant mellanrum. Men vi har ibland så svårt att hitta dit. Det är då vi känner oss som mest vilsna.
Dag Hammarskjöld har i foldern till meditationsrummet i FN-skrapan skrivit: "Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad."
Du är här när du kommer!
För många år sedan besökte jag, som sjukhuspastor, en patient regelbundet. Han var svårt sjuk och döende. Han orkade inte med så långa besök. Det blev många möten som inte går att mäta i tid, utan snarare i små korta ögonblick. Men i vissa skeden av livet så är det inte minuter och sekunder som räknas, utan det viktigaste är att jag blir sedd av någon annan. Patientens sjukdom tärde på krafterna. Varje ord blev till en ansträngning. Han ville gärna orka mer men det gick inte att trotsa de sinande krafterna. Bland de sista ord jag fick med mig från de många mötena med honom var:
- "Roger, du vet att jag vill... men jag orkar inte. Men för mig spelar det ingen roll om du kommer en timma eller en minut, du är här när du kommer!"
För mig blev det en erfarenhet som jag burit med mig som en dyrbar gåva. Hur lätt är det inte att vi springer förbi, har för bråttom. Vi värdesätter inte de ögonblick som kanske gör skillnad för en annan.
Mästster Eckhard, medeltidsmystikern, uttryckte det så här: "Vi måste göra upp med nyttotänkandet".
Har vi råd med det, vi som lärt oss att räkna resultat i tid, pengar och produktion? Men det finns sådant som inte går att mäta med hjälp av staplar och diagram eller med tid och pengar. Och det är mänskliga möten.
Bara ett ögonblick av vår tid kan kan vara fyllt av evighet för någon annan. Att vara sedd är att bli bekräftad som människa. Lev uppmärksamt och var närvarande för någon människa idag!
