Samtalsforum för hälsa och utveckling

Ibland pendlar livet mellan hopp och förtvivlan. De starka känslokasten gör kroppen matt och själen svag. Först ett glatt besked om att operationen gått bra, sedan kommer sköterskan och säger att värderna har gått ned och att det är bäst att patienten förblir kvar på sjukhuset. Sorg och besvikelse. Glädjen över att äntligen få komma hem tas plötsligt ifrån mig. Plötsligt känns sjukdomen påtaglig igen. Som om allt är kört. Hopplöst. Men så kommer det lugnande beskedet. Doktorns besök och besked ändrar allt. Visserligen har värdena gått ned, men det är inte så konstigt eftersom du gått igenom en stor operation. Det viktiga är inte värderna. De går upp och de går ned. Det viktiga är hur du mår och hur du känner det! "Men jag mår ju bra" säger patientetn. " Då tycker jag att du ska åka hem över helgen som du planerat. Livet återvänder...

   

Vad är tröst när inget annat hjälper?
I den djupa hopplösheten när vanmakten möter verkligheten, den verklighet som jag inte kan förändra, förneka eller springa ifrån -  var finns tröst för alla tröstlösa? Vad är tröst egentligen?

Den käcka dunken i ryggen "Du skall se att allt ordnar sig till slut" eller "det går nog över... det blir bättre sedan", är en billig tröst i nödens stund. Ett hån mot den som är i tröstlösheten.

I en sorgegrupp samtalade vi om tröst. Någon sa: "jag blir så illa berörd av alla som säger; jag beklagar sorgen! Vadå beklagar sorgen...?
Jag frågade gruppen vad de skulle vilja höra en sådan gång. En annan svarade: "Jag tycker det känns bra när någon bara säger; jag tänker på dig... det värmer...!".
En tanke som uttrycker omtanke, respekt och empati blir för någon en sorts tröst i tröstlösheten. En tröst som inte har som mål att förminska lidandet, sorgen och vemodet - utan bara vara en medmänniska som mitt i eländet är närvarande hos den som förlorat allt. Det är en tröst som "gråter med dem som gråter".

Sorgen ska inte tröstas bort, utan tröstas fram! Att få lov att uttrycka den i en medmänsklig relation som inte ryggar tillbaka - kan bli den tröst i tröstlösheten som väcker hopp om en fortsättning...