Samtalsforum för hälsa och utveckling

   

Vad är tröst när inget annat hjälper?
I den djupa hopplösheten när vanmakten möter verkligheten, den verklighet som jag inte kan förändra, förneka eller springa ifrån -  var finns tröst för alla tröstlösa? Vad är tröst egentligen?

Den käcka dunken i ryggen "Du skall se att allt ordnar sig till slut" eller "det går nog över... det blir bättre sedan", är en billig tröst i nödens stund. Ett hån mot den som är i tröstlösheten.

I en sorgegrupp samtalade vi om tröst. Någon sa: "jag blir så illa berörd av alla som säger; jag beklagar sorgen! Vadå beklagar sorgen...?
Jag frågade gruppen vad de skulle vilja höra en sådan gång. En annan svarade: "Jag tycker det känns bra när någon bara säger; jag tänker på dig... det värmer...!".
En tanke som uttrycker omtanke, respekt och empati blir för någon en sorts tröst i tröstlösheten. En tröst som inte har som mål att förminska lidandet, sorgen och vemodet - utan bara vara en medmänniska som mitt i eländet är närvarande hos den som förlorat allt. Det är en tröst som "gråter med dem som gråter".

Sorgen ska inte tröstas bort, utan tröstas fram! Att få lov att uttrycka den i en medmänsklig relation som inte ryggar tillbaka - kan bli den tröst i tröstlösheten som väcker hopp om en fortsättning...