Samtalsforum för hälsa och utveckling

Vad händer när jag dör?
Frågan kommer nära och är påträngande från patienten jag sitter hos. Hans liv börjar ta slut. Han har inte längre förmågan att tala hörbara ord. Jag måste läsa på hans läppar och ansiktsuttryck för att förstå vad han menar. Han försöker skriva ned det han vill säga. Men kroppen lyder inte tanken. Bokstäverna på pappret blir skakiga och oordnade. Frustration och ilska kommer över honom. Han kan inte längre på ett självklart sätt uttrycka det han vill. Jag läser på hans läppar så gott jag kan. Försöker förstå. Vill förstå. Men kan inte alltid. Frustration. Vankmakt. Också hos mig.
När jag ändå tycker mig ha förstått något och lyckats fånga upp några av hans ord, så brister ett varmt leende ut över hela hans ansikte. Han smeker min kind med ena handen och jag förstår i ett kort ögonblick hur sedd och levande man kan känna sig som människa när man upplever sig bekräftad och förstådd av någon som lyssnar.

Han vill att jag berättar om hur jag tänker mig döden. Jag säger att jag ofta tänker om döden som om det vore en ny födelse. Någon tog emot oss i livet. Någon annan tar emot oss i döden.  Jag pratar om Gud som i Jesus Kristus visat oss sina barmhärtiga händer och sitt ansikte för oss. Hans sista ord den eftermiddagen var "nu kan jag dö".

Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig
och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Amen. 

  I sorgens kärna är man ensam. Sorgen kan man i egentlig mening inte dela. Den är odelbar. Ingen annan kan på djupet känna den smärta och saknad som den sörjande har. Det betyde inte att andra inte kan vara ett viktigt stöd i sorgearbetet och i det sakta återvändandandet till vardagen och nyorienteringen i livet. Människor runtomkring kan vara medkännande och empatiska i sitt förhållningssätt. De kan bry sig och fråga hur det är. De kan vara ledsna för den sörjandes skull. Men dela sorgen, nej, det går inte. Den bär man ensam.

Efter många års arbete i anhöriggrupper så blir jag ofta påmind om den ensamhet som finns i sorgen. Men att möta andra sörjande som gör samma djupa och smärtsamma erfarenhet blir en ovärderlig hjälp genom att äntligen känna sig förstådd på djupet. Sorgen kan göra att man känner sig "sjuk" eller som att man håller på att bli "tokig". Men när sorgen blir igenkänd i en annans sorg så förstår jag min egen på ett djupare sätt. Det gör inte sorgen mindre smärtsam, men den blir mer uthärdlig att bära. När sorgens olika känslor får normaliseras - så blir sorgen inget som ska botas eller tröstas bort. Utan "tröstas" fram. Som någon en gång sa i våra anhöriggrupper: "Den enda vägen att komma genom sorgen är att gå den!".