Samtalsforum för hälsa och utveckling

  I sorgens kärna är man ensam. Sorgen kan man i egentlig mening inte dela. Den är odelbar. Ingen annan kan på djupet känna den smärta och saknad som den sörjande har. Det betyde inte att andra inte kan vara ett viktigt stöd i sorgearbetet och i det sakta återvändandandet till vardagen och nyorienteringen i livet. Människor runtomkring kan vara medkännande och empatiska i sitt förhållningssätt. De kan bry sig och fråga hur det är. De kan vara ledsna för den sörjandes skull. Men dela sorgen, nej, det går inte. Den bär man ensam.

Efter många års arbete i anhöriggrupper så blir jag ofta påmind om den ensamhet som finns i sorgen. Men att möta andra sörjande som gör samma djupa och smärtsamma erfarenhet blir en ovärderlig hjälp genom att äntligen känna sig förstådd på djupet. Sorgen kan göra att man känner sig "sjuk" eller som att man håller på att bli "tokig". Men när sorgen blir igenkänd i en annans sorg så förstår jag min egen på ett djupare sätt. Det gör inte sorgen mindre smärtsam, men den blir mer uthärdlig att bära. När sorgens olika känslor får normaliseras - så blir sorgen inget som ska botas eller tröstas bort. Utan "tröstas" fram. Som någon en gång sa i våra anhöriggrupper: "Den enda vägen att komma genom sorgen är att gå den!".