Tid för reflektion i juletid
TID FÖR REFLEKTION
När jag skriver detta sitter jag på tåget från Stockholm till Örebro. Jag har under flera år rest regelbundet till Stockholm för att få handledning i mitt arbete. För att där få tid att tänka, känna och reflektera över vad som händer med mig och i mig efter alla möten med människor som jag haft och som jag på olika sätt berörts av. Själva tågresan inbjuder till eftertanke och reflektion. Det är sällan som man har så mycket tid för sig sjäv som just på tåget.
Nu är vi framme vid julhögtden. Högtidsbord ska dukas och julklappar skall utdelas. Släkt och vänner mötas för att infria varandras förvnätningar. För en del blir julen i år annorlunda än den brukar. Den här julen möter många i stillhet och i ensamhet. Sorgen efter en livskamrat, en älskad familjemedlem eller vän, är större än vad alla juleljus och julstjärnor som tindrar kan uppbringa.
Samtidigt möter vi ett litet barn i en krubba. En händelse för två tusen år sedan som är mänsklighetens största hopp. I detta barn blir Gud närvarande i världen, bland de fattigaste av de fattiga, bland de utslagna och misslyckade, ett hopp för främlingen och flyktingen i tiden. I detta gudabarn ser vi Guds kärleksfulla beslutsamhet att bli delaktig i vår brustenhet och hjälplöshet. "Så älskade Gud världen att han gav den sin enda Son..."
På sjukhuset kommer vi även detta år att besöka de flesta avdelningarna för att berätta om undret som skedde den heliga natten, genom sång och levande musik.
När jag skriver detta sitter jag på tåget från Stockholm till Örebro. Jag har under flera år rest regelbundet till Stockholm för att få handledning i mitt arbete. För att där få tid att tänka, känna och reflektera över vad som händer med mig och i mig efter alla möten med människor som jag haft och som jag på olika sätt berörts av. Själva tågresan inbjuder till eftertanke och reflektion. Det är sällan som man har så mycket tid för sig sjäv som just på tåget.
Nu är vi framme vid julhögtden. Högtidsbord ska dukas och julklappar skall utdelas. Släkt och vänner mötas för att infria varandras förvnätningar. För en del blir julen i år annorlunda än den brukar. Den här julen möter många i stillhet och i ensamhet. Sorgen efter en livskamrat, en älskad familjemedlem eller vän, är större än vad alla juleljus och julstjärnor som tindrar kan uppbringa.
Samtidigt möter vi ett litet barn i en krubba. En händelse för två tusen år sedan som är mänsklighetens största hopp. I detta barn blir Gud närvarande i världen, bland de fattigaste av de fattiga, bland de utslagna och misslyckade, ett hopp för främlingen och flyktingen i tiden. I detta gudabarn ser vi Guds kärleksfulla beslutsamhet att bli delaktig i vår brustenhet och hjälplöshet. "Så älskade Gud världen att han gav den sin enda Son..."
På sjukhuset kommer vi även detta år att besöka de flesta avdelningarna för att berätta om undret som skedde den heliga natten, genom sång och levande musik.
Kommentarer
Trackback
