Inbrott och utbrott
Inbrott och utbrott!
Häromnatten hade vi inbrott i sjukhuskyrkan. Det känns obehagligt att komma till sitt arbetsrum och se dörren uppbruten och se allt ligga i en enda röra. Skåp och lådor har nogat letats igenom och innehåll har vräkts ut på golvet. Nåja, det finns dem som har det värre. Vad är en uppbruten dörr mot lidandet i Gaza eller hos en patient på onkologavdelningen. Det slog mig plötsligt att detta med att bli allvarligt sjuk är att likna vid ett inbrott. En sjukdom bryter sig in. Brutalt. Okänsligt. Den kommer objuden. Den blir inte inbjuden eller välkomnad. Det sjuka kommer som en ovälkommen gäst. Den kommer som en inbrottstjuv för att stjäla mitt liv. När den kommer, hotar den att ödelägga allt det som är mitt liv. För den som drabbas blir allt rörigt. Kaotiskt. Hur ska man nånsin bli hel igen? Går det att städa upp, städa undan och acceptera det inbrottstjuven fått med sig och som blivit min förlust? Går det att leva med en sönderbruten dörr? Går det att laga? Fixa? Blir jag nånsin frisk? Det är kränkande att drabbas av inbrott. Livet kränks vid allvarlig sjukdom. Först kommer ilskan och vreden. Vem har kunnat göra något sånt här? Varför bröt dem sig in hos just mig? Varför blev just jag sjuk? Vi reagerar med utbrott vid inbrott. Vi reagerar med ilska när livet kränks av sjukdom och död. Sedan kommer acceptansen, den nödvändiga insikten, om att det som har hänt går inte att ändra på. Jag måste förhålla mig till det. Då behöver jag hjälp att få vara ledsen och ilsken om vartannat. Livet kanske inte blev som jag hade tänkt i alla delar. Men kan det bli någorlunda så kan jag kanske försonas även med det svåra och vemodiga. För att kunna leva!
Häromnatten hade vi inbrott i sjukhuskyrkan. Det känns obehagligt att komma till sitt arbetsrum och se dörren uppbruten och se allt ligga i en enda röra. Skåp och lådor har nogat letats igenom och innehåll har vräkts ut på golvet. Nåja, det finns dem som har det värre. Vad är en uppbruten dörr mot lidandet i Gaza eller hos en patient på onkologavdelningen. Det slog mig plötsligt att detta med att bli allvarligt sjuk är att likna vid ett inbrott. En sjukdom bryter sig in. Brutalt. Okänsligt. Den kommer objuden. Den blir inte inbjuden eller välkomnad. Det sjuka kommer som en ovälkommen gäst. Den kommer som en inbrottstjuv för att stjäla mitt liv. När den kommer, hotar den att ödelägga allt det som är mitt liv. För den som drabbas blir allt rörigt. Kaotiskt. Hur ska man nånsin bli hel igen? Går det att städa upp, städa undan och acceptera det inbrottstjuven fått med sig och som blivit min förlust? Går det att leva med en sönderbruten dörr? Går det att laga? Fixa? Blir jag nånsin frisk? Det är kränkande att drabbas av inbrott. Livet kränks vid allvarlig sjukdom. Först kommer ilskan och vreden. Vem har kunnat göra något sånt här? Varför bröt dem sig in hos just mig? Varför blev just jag sjuk? Vi reagerar med utbrott vid inbrott. Vi reagerar med ilska när livet kränks av sjukdom och död. Sedan kommer acceptansen, den nödvändiga insikten, om att det som har hänt går inte att ändra på. Jag måste förhålla mig till det. Då behöver jag hjälp att få vara ledsen och ilsken om vartannat. Livet kanske inte blev som jag hade tänkt i alla delar. Men kan det bli någorlunda så kan jag kanske försonas även med det svåra och vemodiga. För att kunna leva!
Kommentarer
Trackback
